måndag 16 april 2018

Vanderland lyrics


Vanderland
Second song on Svavelvinter's full-length album Mörkrets tid
Vanderland is sung by those who flee from the polar island Marjura as it is invaded by the undead seen on the album cover.
Link to video: (coming up real soon)

Swedish lyrics
Vårt liv var
nu rinner det med blod ur handen
och sinnen bar
de bleka fingrars spår i sanden
Vi står här, vi väntar på den karga stranden
men sorgen tär de råa, sönderslitna banden

En mörk däld
vi följer bort från hemmahärden
Mot norrskenets eld
och fjärran stränders is går färden

En kall dag
vi går i skepp från moderjorden
Med vindars tag
hörs mörka vågor slå mot borden
En blek syn, då tystnar alla sorgeorden
som havens dyn ur skogen väller döda horden

En tusenårig leda
min vilja fjättrad med eviga band
Jag bidar stum i nedan
vars smälta sätter mig i brand
För synen böljar ringen
Jag trälar under mitt ögas tyrann
En väg för all och ingen
I dimma elden undan rann

Folk som djur
slät som kvur
lämnar trakten
Övermakten
härjar, jagar
De som klagar
flyr från döden
Dolda öden
väntar vaga
Sorgesaga
fä som frände
går till ände
Rinn i natten
blod som vatten
ur min hand
Vanderland

En lång tid på Gjutenheim 
vi levt, nu är den
med Kmorda förbi
Nu brinner jord, nu smälter världen


English translation
Our life that was
now pours with blood from our hands
Our senses trail
pale fingers in the sand
We stand waiting on the barren shore
grief tearing the raw, torn ties

Through a dark valley
we wander from the hearth of home
Towards the burning northern lights
and ice of unknown shores we walk

One cold day
by ship we leave our native home
With every gust of wind
dark waves lap against the strakes
A paling view, silencing all wailing
Like swell of the sea, the dead come forth

A thousand years of dejection
my mind bound by eternal ties
I wait muted below
where the smelt burns me
Before my eye the ring wavers
I'm a slave under the tyrant of my gaze
A road for all and no one
My fire swallowed by the mist

People and beasts
smooth and kvur
leave the lands
Mighty powers
ravage and hunt
Those who wail
flee from death
Hidden destinies
dimly await
Saga of sorrow
beasts and folk
reach their end
Run in the night
blood and water
from my hand
Wanderland

A long time in Gjutenheim 
we lived, now it has passed
along with Kmorda 
Earth is burning, world is melting

# # #

Red text is sung by the native humans
Blue text is sung by Jagganath, a giant being trapped in the magma under Marjura
Black text is a description of what's going on
Green text is sung by the ice giants that leave since the glacier Kmorda is melting

Please ask away if you have any questions!
(Incidently, Vanderland is the title of the fourth book in my fantasy tetralogy. There's a double meaning to the word, but I won't spoil the story.)

söndag 15 april 2018

About Mörkrets tid

Mörkrets tid – Time of Darkness – is a full length album by the Swedish metal band Svavelvinter, music by Christian Älvestam and lyrics by Erik Granström. It will be released in may 2018.

In this blogg all lyrics from the record in Swedish and English will be collected. I will explain what each song is about, one at a time for those interested.

Songs in the album
Döds ände – Death's end
Vanderland – Wanderland
De åldriga ödlornas ed – Oath of the ancient wyrms
Glasmannen – The glass man
Shum Shaula
Den gudomliga väven – The divine tapestry
Ishjärta – Heart of Ice
Mörkrets tid – Time of darkness

The setting
The setting in the album was created a long time ago for a series of Swedish role playing game (RPG) adventures and novels written by Erik Granström. Christian played the RPG as a kid and picked up the name Svavelvinter, which is the title of the first RPG adventure as well as the first novel in the series. The renaissance fantasy land Trachoria invades the polar island Marjura to gain control of it's sulphur marshes, setting in motion all kinds of bad things.

All the songs on Mörkrets tid are set on Marjura, picturing scenes, creatures and moods from the novels, while the next Svavelvinter album probably will move to Trachoria proper.



fredag 12 januari 2018

Mörkrets tid är här


Här är omslaget till metalbandet Svavelvinters andra album Mörkrets tid med motiv från Marjura och Trakorien. Christian Älvestam har gjort musiken och undertecknad skrivit texterna till alla åtta låtarna på skivan. Christian har precis sjungit klar alla skönsångspartier med bättre utrustning och ska nu köra partierna med growl. Under februari blir det mixning och mastering i Skövde och sedan hoppas vi kunna trycka upp CD-plattor för försäljning framåt april. Vi kommer eventuellt att köra en separat kickstarter för vinylversion senare.

Illustrationen med crurerna som vaknar ur sin mosse är gjord av Pär Olofsson och Seiya Ogino kommer att fixa layouten från Australien tillsammans med Christian.

torsdag 23 november 2017

Barmhärtighet i Vond

”Desire of the Endless” av Khrymson-Taibhsean på Deviantart

Här kommer ett utdrag ur novellen Barmhärtighet i Vond (eng. Mercy in Vond) som jag just skriver på till Fria ligans rollspel ”Forbidden Lands”. Demonen Merigall är inspirerad av figuren Desire of the Endless i Neil Gaimans Sandman, och är liksom denne/a en vacker könlös varelse. Texten är ännu inte slutredigerad.


Merigall sträckte ut armen i mörkret, men bäddens andra halva låg tom. Rostbröderna måste ha fört bort sängkamraten minst någon timme tidigare eftersom lakanen mötte fingrarna svalfuktigt döda. Ynglingen kunde varken ha gjort motstånd eller försökt väcka Merigall, antagligen för att prästerna viskat hur varje ohörsamhet skulle dra straff till hans hemby. Rostbröderna fruktade Merigall, men än mer fruktade de hungrige Krasylla, till vilken pojken nu förts för ett sista möte.
Demonen steg upp för att korrigera sitt ansikte i en liten silverspegel. Dragen hade flutit ut såsom de brukade göra under tung sömn, men Merigall stramade dem viljemässigt till sedvanlig skönhet, valde för dagen ett strikt och mörkt, könlöst anlete över färgfria kläder som passade humöret. Ögonen förblev som alltid kattgula.

Utanför sovgemakets kvalm låg fästet Vonds kalla stenkorridorer öde. Ingen vågade hålla vakt utanför Merigalls kammare och ingen vakt behövdes heller. Demonen hade intagit dvärgfurstens tidigare kvarter högt på bergssluttningen för eget bruk sedan människokungen Algavard erövrat Vond trehundrafemtio år tidigare och sedan lämnat trakten för att marschera mot nya krig. Kromberdvärgarnas klanmärke fanns ännu inhugget i varje dörr, men saknade sedan länge innebörd.

Nattvararens dimma bäddade fortfarande in den stigande solen. Dagen lovade ändå skärpa vad gällde såväl kyla som utblick och vackra vyer mot Hargas förbrända dalmarker öppnade sig för ögat där demonen gick. Passagen utför berget löpte längs balustraden över en av gudinnan Hemes plågoplatser. Några präster utstyrda i rostiga masker över ockradraperade kåpor bugade tyst när Merigall passerade, men demonen kände inte igen dem bakom järnet och besvarade heller inte deras hälsning. En blick ner mot innergården berättade att kyrkans offerfångar var på upphällningen, för en ensam gamling stod fjättrad vid pålarna, mager som en gallget. Kanske var han redan död, reagerade inte alls när vitmålade dödsskuggor i sin dans drog blodsränder med klorna över hans eländiga kropp. Den förvridna trästam som representerade gudinnan Heme såg också mest uttråkad ut.

De enda dörrarna in till Krasyllas kammare var satta i roterande trummor med fördröjningsmekanism. Den som knuffades eller valde att själv gå in blev kvar under flera minuter, ögonblick som tillhörde Krasylla och lät honom förfara med gästerna såsom han önskade. Merigall tvekade emellertid inte utan pressade dörren framför sig och hörde sedan droppande kvicksilver börja mäta ut audienstiden inifrån väggen. Salen var varm och stinkande som en slaktplats i jämförelse med den kalla, rena luften utanför. Rummet var rymligt, men upptogs likväl till hälften av Krasyllas utflutna massa. Merigall såg genast sina föraningar bekräftas, ty den kropp som förfarna fingrar smekt bara timmar tidigare satt till hälften inbäddad i Krasylla, vars stora, kloförsedda hand kramade bålen, varken kärleksfullt eller för att hålla den på plats, utan som när mjölkerskan kramar kons spene för att tömma den på innehåll.

måndag 13 november 2017

Kristalltjuren som poddspel




Äntligen dags igen!

Vi spelar rollspel återvänder till Trakorien för att ta sig an Kristalltjuren. Följ Francus Gyllenhane och hans statister i Bythos!

Francus! Vad gör du vid mitt tangentbord?

torsdag 21 september 2017

Ravland kickstartar





Alldeles nyss öppnade kickstartern för Fria Ligans spel ”Forbidden Lands”. Jag har arbetat en hel med spelet under våren och sommaren: hittat på settingen liksom alla platser och personer, skrivit världshistorien och hittills konstruerat nio äventyrsplatser. Spelet kommer att tryckas i en svensk och en engelsk version. Den svenska arbetstiteln är för närvarande ”Ärans väg”.

Det har varit väldigt spännande att, åtminstone tillfälligt, lämna Trakorien och hitta på något helt nytt och annorlunda. Utgångspunkten har varit Nisse Gullikssons teckningar från 1980-talets klassiska utgåvor av Drakar och Demoner. Idén till spelet uppstod som en spinoff till konstboken med Nisses teckningar, och de som backade boken kommer därmed gratis att få spelet som pdf. Denna kickstarter handlar om en tryckt utgåva i kartong med inbundna regelböcker!



Orch av Nisse Gulliksson

Det var alltså givet att spelmiljön förutom människor skulle innehålla orcher, alver, dvärgar, levande döda, mytiska bestar etc, men ambitionen var att göra något nytt av dem utan att för den skull gå för långt ifrån det förväntade. Själv tycker jag att det fungerat mycket bra, att hotande spretighet och klichéer istället känns som en fräsch helhet. Exempelvis inspirerades jag av Nisses flinande, kaxiga bild av en rese och gjorde resarna till anarkistiska järnåldershårdrockare med ett säreget ursprung som avslöjas i spelet.

En annan förutsättning var att spelet skulle vara så öppet som möjligt och därför är alla äventyrsplatser fristående, samtidigt som de kan knytas samman till en kampanj om spelbordet så önskar. Min ambition har varit att varje plats ska innehålla bakomliggande, dolda konflikter, där spelarna kan välja sida. De bestämmer vad de vill göra och hur, ofta i konkurrens med andra.

Slavhandlarnas by Korpehåla / Ravenhole, ritad av Niklas Brandt

Ytterligare en förutsättning var att spelarna inte ska behöva plugga in världen på förhand utan kunna grabba en äventyrsplats och sätta igång utan stora förberedelser. Lösningen blev här att världen (egentligen ett landområde stort som mellansverige, där eventuella expansioner kommer att kartlägga grannländer) legat under en mystisk blodsdimma under de senaste tvåhundra åren. Möjligheten att resa har varit mycket begränsad, men nu har dimman oförklarligt (?) lyfts.

Äventyrarna kommer alltså att upptäcka världen parallellt med spelarna. Ravlands bakomliggande, tolvhundraåriga historia som lett till dagens situation kommer att framgå bit för bit under äventyrandet, liksom de kvarstående problemen, att angripa för den som känner sig så hågad.

Jag ser verkligen fram emot spelets lansering. Grunden känns solid även om mycket detaljer och krydda ska till under tiden fram till publicering.

Spelet ska släppas i juni 2018, samtidigt i engelsk och svensk version.

lördag 16 september 2017

Simulacrum

Yul Brynner

Anthony Hopkins är en mycket skicklig skådespelare. Vi har alla sett honom.
Eller har vi det? Jag har personligen aldrig sett Anthony Hopkins, utan bara färgmönster på skärm och papper som jag förmodar sammanfaller med det jag skulle se om jag verkligen mötte honom. På samma sätt har jag inte hört hans röst utan bara elektroniska inspelningar som jag antar representerar hans verkliga röst även om ljudet säkert har lagts tillrätta.
Kanske är han en konstruktion, vad vet jag?

Senast såg jag (förmodligen) Anthony Hopkins i TV-serien ”Westworld”, vars första säsong jag avslutade igår. Serien, liksom boken och filmen, handlar om en westernmiljö befolkad av konstgjorda människor. Dit åker rika för att bete sig som svin utan efterräkningar. Liksom filmerna ”Blade Runner” och ”Ex Machina” och den svenska TV-serien ”Äkta människor” handlar Westworld om skillnaden mellan människor och nästan mänskliga maskiner – frågeställningar som blir alltmer akuta.

En intressant fråga i sammanhanget är var gränsen går bortom vilken avbilden – simulacrum – kan accepteras som original. Mer specifikt: när ska intelligenta maskiner behandlas som medvetna individer och vilka rättigheter ska de då ges? Vissa skulle kanske säga att en maskin aldrig kan utveckla mänskligt medvetande, men serien Westworld, liksom mer seriösa tänkare, menar att det spelar ingen roll. Det räcker med att något simuleras som inte längre kan skiljas från medvetande.

Film i sig har uppenbarligen redan passerat gränsen för accepterat simulacrum eftersom vi anser oss ha sett och hört Anthony Hopkins trots att vi egentligen bara har sett och hört hans avbild. Intressant nog förekommer Anthony Hopkins i ungdomlig upplaga i Westworld. Vi förstår visserligen – än så länge – att det rör sig om en datorsimulerad version, men accepterar den ändå eftersom den visar stora likheter med ett original vilket vi heller aldrig sett. På samma sätt hade Peter Cushing en ganska stor roll i senaste Star Wars-filmen trots att han varit död sedan 1994.

Westworld har viktiga saker att säga om förhållandet mellan äkta och konstgjorda människor.
Eller har den det? Jag tycker mig på senare år ha sett simuleringskonsten utvidgas även till tankegods – det kan röra politik, debatt, kultur eller förmenta djupsinnigheter på det hela taget, där det viktiga inte är att autentiska visdomar sägs utan att något vist förefaller sägas. Låter något klokt och plausibelt så kan det ofta uppfattas som klokt och plausibelt. Detsamma gäller val av ämne: en film, pjäs eller artikel kan handla om exempelvis invandring, HTBQ, medicinsk forskning eller andra brännande frågor utan att för den skull tillföra något vettigt till ämnet.

HBO, Netflix och liknande producenter av TV-serier har på senare år blivit mycket bra på att producera förment känslomässigt och intellektuellt djup. Både Westworld och True Detective tycker jag är fantastiska produktioner med skarp dialog och suveränt skådespeleri, men i båda fallen har jag funderat över vad det hela tankemässigt mynnade ut i och mest sett en suffle. Ett användbart verktyg för att skilja det kloka från det förment kloka är att beakta upphovsmännens intresse. Politiker vill att vi ska rösta på dem och HBO att vi ska titta så att de kan tjäna pengar, medan exempelvis Wittgenstein brann för det han gjorde och dessutom är död så att han inte längre har några intressen alls att försvara, liksom Hannah Arendt brann för sin kontroversiella syn på nazismen som banalitet trots att den var mycket impopulär bland hennes egna.

Kanske är det med simulerade visdomar som med de datoranimerade versionerna av Anthony Hopkins och Peter Cushing – att de ännu inte riktigt håller måttet rent tekniskt? Man kan bäva för dagen när artificiella intelligenser simulerar klokskap som inte längre kan skiljas från äkta vara, fast å andra sidan kommer vi den dagen definitionsmässigt inte att märka något.